När uppföljaren till The Devil Wears Prada till slut når publiken, möts den inte bara av nostalgi utan också av en helt annan verklighet än den första filmen föddes i. Där originalet var en kvick och bitsk skildring av modevärldens hierarkier och arbetskultur, försöker efterföljaren i stället navigera en samtid präglad av digitalisering, ekonomisk osäkerhet och förändrade värderingar kring arbete. Resultatet är en film som vill mer – men som också blottar flera problem.

En av de mest uppenbara förändringarna är tonen. Uppföljaren rör sig bort från det lättsamma och satiriska till något mer allvarligt och reflekterande. Meryl Streeps Miranda Priestly framställs inte längre enbart som en iskall maktfigur, utan som en person som själv pressas av en bransch i förändring. Det gör karaktären mer komplex, men det riskerar också att urvattna den tydliga kritik som originalet riktade mot maktmissbruk och osunda arbetsvillkor. När publiken uppmanas att förstå snarare än att ifrågasätta, uppstår en spänning: förlorar berättelsen sin skärpa?

Filmen försöker samtidigt uppdatera sin tematik. Där första filmen handlade om att “sälja sin själ” för karriären, handlar uppföljaren mer om att överleva i ett arbetsliv utan stabilitet. Frilansande, digitala medier och ständig uppkoppling ersätter den gamla tidningsredaktionens tydliga struktur. Det är en relevant utveckling – men också en som filmen ibland behandlar ytligt. Istället för att på djupet utforska hur dessa förändringar påverkar identitet och makt, används de ofta som bakgrund snarare än drivkraft.

Ett annat problem ligger i nostalgin. Uppföljaren balanserar ständigt mellan att vara något nytt och att återupprepa det gamla. Bekanta miljöer, repliker och relationer återkommer, men frågan är om de fortfarande bär samma betydelse. När publiken redan vet vad The Devil Wears Prada stod för, krävs mer än igenkänning för att motivera en fortsättning. I vissa stunder känns filmen som en kommentar till sin egen existens – en produkt som både kritiserar och samtidigt är beroende av den kultur den skildrar.

Samtidigt finns det något intressant i hur efterföljaren speglar vår tids syn på framgång. Där originalet ställde frågan om priset för ambition, ställer uppföljaren frågan om ambition ens är värd något i en osäker värld. Det är en mer existentiell och kanske mer samtida konflikt – men också svårare att gestalta utan att tappa tempo och underhållningsvärde.

Så hur ska man förstå denna uppföljare? Som film är den ojämn: stundtals skarp och relevant, stundtals försiktig och nästan självmotsägande. Men kanske är det just i dessa motsägelser som dess värde ligger. Den visar inte bara hur karaktärerna har förändrats, utan också hur publiken och samhället omkring dem har gjort det.

I slutändan är frågan inte bara om djävulen fortfarande bär Prada – utan om vi fortfarande bryr oss om vad det symboliserar.

https://www.bbc.com/culture/article/20260414-why-the-new-devil-wears-prada-could-lose-its-bite